'Är du säker på att du verkligen har borderline?', 'Vadå, att ha svårigheter i relationer, det låter ju inte som du', 'Borderline? Det är väl sådana som klär sig i svarta kläder, har för mycket smink och lyssnar på alternativ musik', 'Nej det kan inte stämma, du ser ju alltid så glad ut!', 'Blir lätt arg står det... Men du blir ju aldrig arg!'

Ingen förstår. Det kanske låter krasst men så känns det. När jag läser om borderline kan jag identifiera mig i så mycket samtidig som jag i vissa saker känner absolut att 'nejnejnej det är inte jag'

Vi pratade lite om det. Att borderline är så stort och att två människor med borderline-diagnos kan skilja sig otroligt mycket åt.

Och vad tror sig alla veta? Min familj och mina närmaste vänner har fått veta att jag har fått diagnosen. Men dom vet inte vad jag gör eller känner när jag mår dåligt. Jag ringer dom inte och berättar för jag vet ingenting. Jag säger inte att jag har kräkts halva natten för att igår mådde jag så dåligt att jag drack två liter vin och tog en karta alvedon bara för att slippa mig själv ett tag.

När jag blir förbannad och gör mig själv illa berättar jag inte att "jag blev så arg förut att jag slog mig själv och skar mig i panik över hela armen och handen'

När jag funderar på att svälja ett rakblad eller står vid en tågräls skickar jag inte ett sms och berättar det.

Jag skulle kunna skriva hur mycket och hur länge som helst men kan ändå inte förklara. Jag kan inte förklara någonting. Jag hoppas att diagnosen kommer att hjälpa mig till att få rätt hjälp.