Läser min gamla blogg. Skrattar åt mina egna idéer om att inte bli kär. Önskar att jag hade berättat mer om var sekund för när jag nu lever i saknaden av honom så vill jag uppleva allt vi haft tillsammans in i minsta detalj. Jag saknar honom så och jag vill ha allt som är han. Han har gjort mig lycklig, glad, förälskad. Jag skulle kunna ge upp allting för att få dela hans liv och för att få vara med honom.


Och allt jag ville var att kunna dela mina tankar och känslor med honom. Ännu än gång har solskenet misslyckats. Its not a clue that Im lonley. Ingen orkar någonsin med mig. Men varför är det alltid dom som jag behöver som mest som lämnar mig?