Dag fyra utan mat och det ger mig uppåtkickar. Jag känner mig oövervinnlig. Jag är kvar på jobbet 12 h/dygn fast jag inte måste. Allt för att glömma det jobbiga i mitt privatliv. Jag vill tvinga mig till att spy, att känna något. Jag vill förakta mig själv ännu mer. Jag vill fly från allt.

Har inte ätit eller druckit sedan i lördags. Jag mår skitdåligt, och alla tankar som åker runt i huvudet på mig gör mig bara illamående. Det bara går inte.

Jag förstör skolan, skolkar från psykologen, går upp i vikt, har lyckats dra på mig skulder. Vad duktig jag är! Jag orkar inmte höra av mig till folk, vill bara gömma mig under täcket hela tiden. Det är hösten! Såklart. Men ska det behöva vara såhär hela jävla livet? Jag är less på mig själv.

Jag är ganska full. Har druckit rödvin och halsar malibu."Caribbean rum with coconut" hur översätter man det sådet låter normalt? Vill ge upp, vill ändå inte

Självkänslan är på noll. Jag är helt off. Jag vill inte. Jag vill gömma mig i min säng.



+ 6 kg sen utlandsresan

Jag vill hem. Jag vill inte bli lärare för jag kommer bli världens sämsta.

Jag är en sådan elak människa. Jag skäms över mig själv, jag tycker synd om mina föräldrar som har mig som dotter. Varför kan jag inte visa medkänsla? Varför ska jag såra alla jämt?

Har köpt mat o vin för 600 kr. Har nya kläder och ny parfym. Har dukat m mitt finporslin för första gången och tänt massvis av ljus.


Och han smsar och säger att han kan srtanna ca 45 min, och frågar om vi kanske kan ta middagen en annan gång.



Vad trodde han, att jag skulle värma två panpizzor i micron?

Imorse 06.32 fick jag flera oläsliga sms från min älskade <3 Tur att jag känner henne så bra så jag förstod vad som stod. Hon hade tagit en överdos. Jag försökte ringa 16 ggr och messade utan respons. Hon har just flyttat så någon adress kände jag inte till förrän jag letat lite. Jag ringde 112 -för första gången i mitt liv. Inget får hända henne.

Jag fick berätta allt möjligt, vad som hänt, vad hon äter för mediciner, namn, födelsedatum, mobilnummer. Jag var så jävla orolig. När jag visdte att polis och ambulans hämtat henne och jag fått tag på hennes syster så cyklade jag till jobbet. Cyklade in i en annan cyklist. Grät. Kom fram och tog mig samman.


hela dagen gick som i dimma och jag orkade inte hålla isär jobb och privatliv så jag stack. Pratade med Themanas mamma i telefon och sen ringde Themana mig. Jag har varit så orolig. Hon är min bästa vän. Det var så skönt att få prata med henne!

nu vet jag att hon ligger inne med dropp, har blivit sydd och får hjälp. På någotvis är hon där hon kan få som bäst hjälp och det är varför jag i skrivande stund känner mig ganska trygg och lugn